Nya fönster!

I helgen fick vi de nya fönstren på plats i vardagsrummet och ”rummet-bredvid-vardagsrummet”. Känns jätteskönt! Lilla F älskar att skrota runt i byggdammet och titta på spikar, karmskruvar och träkilar.

Å undan går det…

En uns större än de gamla och det känns verkligen lite ljusare i rummen.

Lampor och blåljus!

Var på loppis i onsdags. På förmiddagen hade vi varit hos min mormor och ätit lunch. Nyponsoppa och mackor, mums!! Lilla F hade varit på ett strålande humör. Lämpligt till hennes lunchvila körde jag över till Gottne på loppis och strosade omkring där själv medan hon sov en stund, lyx. Hittade den här charmiga lampfoten till lilla F. När hon vaknade så tyckte jag att hon kändes lite varm. Ringde till min sambo och sa: se om du kan få ut någon till på fredag, jag tror att F kommer att bli sjuk. Sagt och gjort, jag hann bara hem så kontrollerade jag hennes temp, den visade 39,1. Vi tog det lugnt en stund och försökte fika lite, men inget ville hon ha. Trött som hon var, la hon sig över mig i soffan och somnade till. Gumman hann inte mer än somna så började hela hennes kropp att rycka okontrollerat. Jag förstod på en gång att nu har F en feberkramp. Jag tänkte att om jag bara springer ut och kyler henne så ska krampen släppa. Där ute på gräsmattan satt jag med henne i famnen. Både armar och ben var stela och ryckte på samma gång. Ögonen flackade runt men mest uppåt, bakåt. När den inte släppte så greps jag av panik. Jag tänkte: måste ringa någon, men jag ville ju samtidigt kyla ner henne och inte kan jag lämna henne ute på gräsmattan. Med F i famnen sprang jag in efter telefonen. (Alla som känner mig vet att jag sällan vet var min telefon är.) Tre varv runt runt i köket fick jag gå innan mina ögon uppfattade telefonen som låg mitt på bordet. Vem skulle jag ringa då!? 1177 eller 112… eller nån annan…. Vid det här laget hade lilla F börjat bli blåaktig runt munnen och det rann saliv ur mungipan. Jag slog 112 och när mannen på andra sidan telefonen svarade och frågade: vad har hänt? Brast jag i tårar och snörvlade fram: min dotter krampar, hon har nog feberkramper tror jag… Han sa till mig att jag måste lugna ner mig, för min dotters skull. Lättare sagt än gjort, men jag försökte. Han undrade var vi befann oss och informerade om att en ambulans var på väg. Sedan frågade han om hon andades. Det lilla lugn som jag tidigare lyckats samla ihop försvann med ens. ANDAS? En ny rädsla dök upp inom mig. Om ni någon gång sett ett krampande barn så vet ni också att det inte är så lätt och se om de andas. Det låter inte som vanliga andetag utan mest som några slags grymtande indragningar. Jag kunde inte annat tänka än: hon får snart ett hjärtstopp!! För alla som lärt sig BarnHLR vet att syrebrist är den absolut vanligaste orsaken till hjärtstopp på barn. Dumt av mig att tänka så säger nog många, men det var det enda jag kunde tänka på. Jag tänkte: nu, efter 1år och 5 månader ska jag förlora henne, TYPISKT! Självklart hände inte det. Krampen avtog. Det tog några minuter innan hon kom tillbaka så pass att jag fick ögonkontakt med henne. Sedan var hon kraftlös ganska länge, inte ens hennes eget huvud orkade hon hålla upp. Ändå kände jag en enorm lättnad, faran var över. Precis innan ambulansen kom körde Patrik upp för väggrenen. Han hade varit på väg hem när F börjat krampa, skönt. Vi fick åka ambulans in och domen löd: feberkramp. Efter lite provtagning och övervakning fick vi åka hem.

Aldrig tidigare har jag sett ett barn krampa, trots att jag jobbar som sjuksyster. Felicia blev mitt första. Jag kunde otroligt lite om feberkramper innan, men nu vet jag mer. Aldrig tidigare i mitt liv har jag varit så rädd, som att hela min värld höll på att falla samman. Aldrig tidigare har jag hellre blivit så lycklig. När krampen släppt och jag fick ögonkontakt med henne, då förstod jag att hon inte skulle få något hjärtstopp. Denna fixering vid hjärtstopp, helt onödig, men det var så mamman i mig tänkte/kände. Jag var inte längre sjuksyster Marlene, jag var MAMMA.

Okända djur

Vad tror ni hon hittat? en taftjak eller en muckla kanske? Min mormor, som för övrigt är den mest finurliga mormor man kan tänka sig, skickade per post till Felicia text och bild på en visa. Visan hade hon tänkt på när hon träffade Felicia förra veckan. Beppe Volgers text om okända djur. Lyssna på den vettja, jätte mysig!

Sandra Dieckmanns

Dessa prints av Sandra Dieckmanns, britisk konstnär, måste man ju bara älska. Den övre kallar hon Huntress och den nedre squirrel spoon och är mina favoriter av dem man kan välja bland hos Le Kiosk. Hur jag hittat dem? enkelt: följ bloggen its a house (finns i min länklista) och ni får massor av trevliga tips om diverse inredningsbutiker.

Det här med att vara mamma

För det mesta är jag som alla andra kvinnor. Har några bra dagar i månaden då jag faktiskt känner mig snygg utan att någon annan bekräftar det på något vis. De andra dagarna känner jag mig blek och glåmig så fort jag inte har ett lager smink på mig. Tycker att håret är/ser torrt och risigt ut mest hela tiden. (Förutom de där två dagarna precis efter att man varit hos frisören, vilket ofta sammanträffar med snyggdagarna just denna månad.) Känner mig lite småfet och drar in magen när jag tror att andra tittar. Undrar om varenda plagg i garderoben tillhör någon annan, för inte passar de på min kropp iallafall. Sen blev jag mamma och blev väl antagligen ännu lite risigare i håret, rundare om magen och fått större problem i garderoben. Helt oväntat hände något mer. Ni vet när någon tittar på en som om jag är det allra vackraste de nånsin sett. Stryker mitt hår som om det är det mjukaste i världen och bullar med min mage som att det är det allra mysigaste som finns. Då känner man sig snygg. Det gör Felicia flera gånger i veckan hur jag än ser ut. Det får mig att känna mig vacker utan att titta i spegeln. Jag tittar bara på Felicia och förstår varför så många människor i världen vill bli förälder. Att vara förälder är självklart inte enbart en dans på rosor, men detta är just en av lönerna för mödan. Snacka om löneförhöjning!