Det här med inställning

Jag vet inte hur det är med er, men 90% av gångerna jag öppnar diskmaskinen och ser att den är ren, då suckar jag tungt. Äsch inte nuu…. Det kan kännas så drygt att plocka ur den när man reagerar så. Det bor nog en liten latmask i mig. Tänk istället om man kunde tänka ”tack snälla maskin för att du diskat så fint åt mig” när man öppnar den. Då går det ju lite lättare att plocka ur den! TACK och LOV att den finns, vilken tid  och vilket jobb den besparar mig.

Vem i syskonskaran

Aldrig tidigare har jag känt mig så övertygad om att syskon påverkar ens personlighet och förutsättningar som människa. Vem man är i syskonskaran, hur många syskon man har. Lilla F har aldrig fått hänga på i något annat barns tempo. Nästa alla hennes dagar som spädbarn planerade jag utefter hennes behov. Lillasyster däremot, hon får hänga med. Får absolut inte alltid sova när hon börjar bli trött. Då håller jag henne vaken en stund till så att hon inte t.ex somnar precis innan jag ska skjutsa iväg Lilla F på föris. Hennes behov går långt ifrån alltid först. Däremot kommer Lillasyster aldrig att dagligen få höra ”va försiktig med lillasyster”, ”sluta dra i henne”, ”hämtar du en blöja är du snäll” osv. (tvungen att bli stor och förståndig helt plötsligt) Sådana här omständigheter måste ju påverka vem vi blir. Eller?