Hemma sjuk

Vad gör man egentligen när man är hemma sjuk? Vilar. Jo, men hur? Har varit hemma nu för andra dagen pga mina bäckenbesvär. Skönt att ta beslutet, att nu är det för tufft. Jag måste vila. Sista nätterna har jag fått sova. Om jag vaknar kan jag somna om. Det hjälper mycket. Humöret blir lixom bättre. Idag har jag skrotat fram en gammal klänning till Lilla F. Söt va!? Passar till jul? Tänk, med ett par riktigt fina stickade strumpor. Jag har suttit vid datorn en stund och fundera på hemligheter. För hemligheternas tid närmar sig. T.o.m. att blogga är svårt om man är slutkörd i kropp och sinne. Men idag, är sinnet mer utvilat än i torsdags, då kommer skrivlusten tillbaka.

Kan se saker på ett mer positivt sätt när jag inte är slutkörd. Titta det här söta lilla blickfånget som lilla F skapat. Den gamla trä hästen står i fönsterbrädan och liksom längtar ut. Mitt bland alla halvvissna pelargoner. Inte bara elände med leksaker som hon sprider över hela huset. Nu ska jag gå och lägga mig på soffan och vila på lunchen som jag nyss tryckt i mig, innan det är dags att hämta lilla F på förskolan och åka på gravidvattengympa.

Törs man klaga?

Jag vet vilken lön man får för mödan. Jag vet att mödan är ett otrolig litet pris för vad man får. Ändå så knäcker det humöret. Jag pratar om ländrygg/fogbesvär. Att bli så begränsad under så lång tid är så otroligt frustrerande. Vaknar ungefär varannan natt före 04 för att jag är kissnödig. Sedan kan jag inte somna om för att jag hittar inget bra läge, det gör ont. På morgonen är jag stel, stel av värk. Att gå ner för trappen tillsammans med lilla F känns som ett äventyr. Hon håller i min hand för att inte ramla men jag tror att sannolikheten att jag ramlar är större. Dukar fram frukost, lilla F tycker att jag jobbar långsamt, får gå fot om fot. Större steg gör för ont. När frukosten är klar är lilla F full av energi, hon vill busa. Jag gör det, men varken bra eller länge. Jag tittar ut, solen skiner och löven är fortfarande gula, skulle så gärna vilja ta en lång promenad. Andas in frisk luft i lungorna, få hjärtat att slå lite snabbare. Det får vänta, tills våren. Efter ett par timmar kan jag ta ut stegen igen, men är så himla trött, har ju varit vaken sen före 04. Skulle vilja sova, men nu är det dags att busa/gå ut/lyfta barnvagnen och barnet i bilen och skjutsa på dagis/jobba. Sen kommer den andra typen av smärta, inte den stela utan den tröttsamma gnagande, molande. Törs nästan inte klaga för jag förstår hur det måste kännas för paren som försöker förgäves och inte lyckas, att bli gravida. Eller hur det känns för alla som blivit funktionshindrade på något vis, där försämringen inte är temporär utan evig. JAG får ju lön för mödan, det vet jag. Titta bara på godingen som letar okända djur bland löven. Hon är ju underbar. Å vi ska få en till. Törs man klaga?